This is an Open Access article distributed under the terms of the Creative Commons Attribution-Noncommercial 3.0 Unported License, permitting all non-commercial use, distribution, and reproduction in any medium, provided the original work is properly cited.
Intresset för Lewis Carrolls Alice-böcker är omåttligt och gränslöst: omåttligt i omfattning och gränslöst vad gäller uttryck (genre, form, media, språk). Ja, Alice har sedan länge brutit sig ur sina ursprungliga berättelser –
Det har blivit lite som med Shakespeare, en självgående apparat. Ju mer intresse och kreativitet som riktas mot ett visst fenomen (en text och/eller författare), desto intressantare blir det att diskutera just det. I det avseendet är Alice barnlitteraturens Hamlet, och Carroll vår Shakespeare. Risken är förstås att Alice skymmer sikten för andra böcker, att hon förbrukar allt syre. Men mot det kan invändas att vi har nytta av de här ikoniska och kanoniska texterna, att de ger oss en gemensam referensram. Det är texter att arbeta med; det är texter som vi kan lära oss av.
Detta blir tydligt om man gör ett axplock av några av de viktigaste Alice-arbetena som kom ut under 2015 och 2016, varav två symptomatiskt nog är avhandlingsarbeten: Anna Kerchys
Frågan är varför. Vad är det som sätter stenen i rullning? Vad är det som möjliggör Alices kanoniseringsprocess till att börja med? Finns det något i texten – liksom i texthistorien – som gör den unik? En gemensam nämnare för de här tre arbetena är att de identifierar Alice som extremt öppen och inbjudande. Texten lånar sig till återberättande, återskapande, adaptation, fortsättning, transmedialisering. Den inbjuder till lek med berättelsens inneboende möjligheter. Kerchy nämner tre saker. Först det episodiska upplägget i båda böckerna, där det endast är Alice-karaktären (och i viss mån Carroll-berättaren-karaktären) som håller ihop det hela och som ger en modell för hur man kan skapa liknande berättelser eller omarrangera befintliga episoder i nya mönster. Det andra är Carrolls subversiva och satiriska humor, som även den visar hur befintliga texter kan parodieras och ges ny mening i det egna berättandet. Och till sist kombinationen bild-text, där Tenniels bilder bidragit till att visa hur Alice kan återgestaltas visuellt.
Inte minst visar Kerchy i sin analys hur till exempel Tim Burtons kritiserade Alice-film parerar den långt drivna förenklingen och banaliseringen av Carrolls text och handling genom att premiera ett visuellt nonsensbildspråk. Över huvud taget är det idag vanligast att tänka på Alice som en visuell produkt, ”sprungen ur Walt Disney, Tim Burtons, American McGees eller Hello Kittys ’magiska värld’, och främst associerad med animation, 3D-upplevelser, dataspel, cosplay-karaktärer, flickprylar, eller nöjesparksunderhållning” (27, min översättning). Detta har inte bara att göra med Alice-berättelsernas beredskap och potential för bildberättande, utan också med det sena tjugohundratalets ”pictorial turn” (eller ”iconic turn”) – den ”visuella vändningen” – inom kulturen. Alice-berättelsernas bilder har nämligen visat sig passa detta skifte perfekt. Men Kerchy visar dessutom, som citatet ovan antyder, att det inte bara handlar om bilder (rörliga eller ej) utan om en multisensorisk Alice, som handlar om ljud och kläder och upplevelser i alla upptänkliga mediaformer.
Även i antologin
Virgine Iché närmar sig Alice från ett annat håll. Man skulle kunna säga att där de två andra böckerna visar på mångfalden, och definierar den i termer av transmedia och adaptation, så blottlägger Iché Carrolls, och i slutänden all litteraturs, lekpotential. Och ingen har lekt den leken bättre än Carroll-Alice. Att läsa är att leka och det är att ge sig in i ett (språk)spel. Med utgångspunkt i Johan Huizingas