This is an Open Access article distributed under the terms of the Creative Commons Attribution-Noncommercial 3.0 Unported License, permitting all non-commercial use, distribution, and reproduction in any medium, provided the original work is properly cited.
ROXANNE HARDE & LYDIA KOKKOLA (RED.)
New York: Routledge, 2018 (280 s.)
IRSCL, International Research Society for Children’s Literature, är den globala organisation som har störst betydelse för internationellt nätverkande inom barnlitteraturforskningen. Sällskapet samlar vartannat år barnlitteraturforskare till konferenser under aktuella teman. År 2015 gick konferensen av stapeln i Worcester under Jean Webbs ledning med temat ”Creating Childhoods”.
I sin keynote i Worcester, som har publicerats i sällskapets tidskrift
Lydia Kokkola inleder med en förtjänstfull introduktion om barnets kropp som en kategori som skiljer sig från normen, alltså vuxenkroppen. Den användbara axel, som Kokkola hävdar att barnkroppar gestaltas på, är ”att ha, att vara och att bli”. Hennes historiska utblick utreder hur relationen mellan kropp och själ har sett ut genom tiderna. Svepen är stora, från Platon till Sara Ahmed. Kroppspolitiken belyses genom Michel Foucault, Simone de Beauvoir och Judith Butler och barnkroppen sammanfattas som ett slagfält för politiska diskussioner. Särskilt kommenteras smalhetsideologier och frånvaron av feta barnkroppar. Kokkola diskuterar begreppet vuxenblicken (the adult gaze), som myntats i analogi med begreppet den manliga blicken, och belyser hur vuxenvärlden förhåller sig till barnkroppar, nämligen hur barnet blir till i den vuxnas blick. Synen på barnkroppen som en container vuxna fyller med framtidshopp, nostalgi och värderingar är ännu aktuell. Också den posthumanistiska barnkroppen tangeras och fluiditeten mellan barn och djur påtalas. Exponering av barnkroppar i olika mediala och virtuella sammanhang är enligt Kokkola det nya normala. Hon sammanfattar antologins agenda som att artikelskribenterna vill gå in från andra perspektiv än genus- och etnicitetsperspektiv, som sedan länge används för att teoretisera barnkroppen.
”Läs dej själv. Din kropp måste bli hörd”, uppmanar Kokkola antologins läsare. Att reflektera över hur den egna kroppen reagerar på text, menar Kokkola, bidrar nämligen till hur läsaren tar till sig forskningsämnet det förkroppsligade barnet. Min forskarkropp sitter hopkurad i en länstol, minnen av min egen barnkropp kommer upp till ytan – det långa flätade håret, lekens rörelsemönster, makt-ordningarna som kringskär flickkroppen och mitt läsande barn-jag. Som parallell-läsning råkar jag ha Siri Hustvedts
Antologin är ovanligt sammanhållen och innehåller sexton välskrivna artiklar. Det undersökta materialet är litteratur, film och tv-serier från 1850-talet till i dag. Tonvikten vilar på ungdomsromaner interfolierade av enstaka analyser av bilderböcker och annat material.
Janet Wesselius inleder med ”Anne’s Body Has a Mind (and Soul) of Its Own. Embodiment and the Cartesian Legacy in
Harde och Kokkola inleder varje sektion med en orienterande text, vilket är utmärkt. Då det gäller politiseringar tas avstampet i Foucaults diskussioner om kroppen som politisk. Särskilt vita skönhetsnormer diskuteras. Med humanisering som nyckelbegrepp belyser Karen Sands-O’Connor i ”Learning Not to Hate What We Are. Black Power, Literature, and the Black Child” Black Power-rörelsen och hur det svarta barnets kroppslighet gestaltas i 1970-talets afro-amerikanska barnböcker. Hon konstaterar att strategin som används för att motsätta sig rasism är att skriva om barnkroppar på nya sätt som spjärnar mot rådande maktordningar.
Michelle H. Martins och Rachelle D. Washingtons granskning av exempelvis bell hooks bilderbok
I sektionen kroppsligheter beaktas främst funktionsvarierande kroppar, avvikelser, som legitimerar normalkroppen. I ”Disciplining Normalcy.
I sektionen om den läsande kroppen betonar både Margaret Mackey och Lydia Kokkola läsandet som en helkroppsupplevelse. Mackey samlar sina insatser på området i en mångfacetterad och välstrukturerad artikel, ”The Child’s Reading Body”, om hur läsningen orkestreras i mötet mellan kropp och bok. Det digitala läsandet som förändrat läsandets landskap adresseras särskilt av Kokkola, som stöder sig på norska Anne Mangens läsforskning. Därutöver presenterar Kokkola dans som en tänkbar metod för att lära sig läsa eftersom kroppslighet och intellektuell teckenavkodning stöder varandra.
Kommersialisering av barnkroppen berörs i den avslutande sektionen, som dessutom binds samman av att de flesta artiklarna handlar om dansande kroppar. Lance Weldys initierade analys ”’A dolla makes her holla’. Honey Boo Boo and the Collaborative Gaze of the Twenty-First-Century Knowing Child” behandlar skönhetstävlingar för barn utgående från Anne Higonnets begrepp det vetande barnet (the knowing child). En kollaborativ blick (the collaborative gaze) knyter an till diskussioner om det oskuldsfulla barnet och en pedofil blick, men också till klass och femininitetsnostalgi. Weldy visar skickligt hur skönhetstävlingar för barn plockas upp av dokusåpor där barndom och femininitet adresseras enligt en särskild dramaturgi. Formatet präglas av en kommersialisering av barnkroppen, där inte ens blottandet av barnets könsorgan utgör ett hinder. Weldys balanserade analys är en ögonöppnande avslutning på antologin, och stakar ut nya möjligheter att granska hur barn förkroppsligas i barnlitteratur. Att genus mest knyts till flickor i antologin är däremot en slagsida som kunde parerats åtminstone med några självreflexiva kommentarer.
Frågan är om artiklarna i antologin, med avsikt att illustrera den materiella vändningen, verkligen tar hela språnget från konstruktivism till materialitet, eller om det fortsättningsvis rör sig om parallella diskurser som är i svang. Det är nämligen inte helt vattentäta skott mellan konstruktivistiska och materialistiska formuleringar på fältet, och inte heller i antologin. Ambitionen att frikoppla analyserna från kritiska maktperspektiv som genusteori och etnicitetsstudier är inte okomplicerat. Tvärtom finns risken att slå in öppna dörrar genom att bortse från tidigare forskning ur dessa perspektiv. Denna risk hade kunnat avvärjas med mer utmejslade metodologiska ansatser. Med tanke på hur nordisk barnlitteraturforskning tagit plats inom IRSCL genom åren är det iögonfallande att ett nordiskt perspektiv och nordiska artikelskribenter saknas och hur snävt och starkt fokuserad på angloamerikanska diskurser antologin ändå är.