This is an Open Access article distributed under the terms of the Creative Commons Attribution-Noncommercial 3.0 Unported License, permitting all non-commercial use, distribution, and reproduction in any medium, provided the original work is properly cited.
Roberta Seelinger Trites har haft ett stort inflytande på den nordiska barnlitteraturforskningen. Både
Vad bidrar då den hypade hjärnforskningen med på barn- och ungdomsboksfältet? I många fall tycks kognitiv teori klistras på som en obligatorisk svans på åsnan, mer sällan riktigt placerad. I Trites fall är det tvärtom. Hon är föredömligt pedagogisk då hon visar att kognitiv narratologi kan avtäcka djupliggande strukturer i berättandet för unga. Hon stöder sig på Lakoff och Johnsons studie om metaforer vi lever genom och visar hur berättarstrukturer genomsyras av eller harmonierar med kognitiva strukturer. De nyckelbegrepp hon arbetar med är sekvens, skript och schema, termer som bland andra John Stephens laborerat med tidigare. Trites menar att förståelse alltid är förkroppsligad och att språket utgör den bro som gör förståelse möjlig. Hon fokuserar genomgående på samspelet mellan kognition och förkroppsligad erfarenhet av växande. I analyserna konkretiserar hon sedan hur vi begreppsliggör växande i film och litteratur. En hel del av våra förhandsuppfattningar handlar nämligen om att vi tolkar enligt färdiga skript. Ett skript är exempelvis ”manlig omognad”, något som betraktas som normaliserat.
Sekvenser, skript och stereotypt vetande är samtliga biopsykiskt och kulturellt situerade. Det kan handla om skriptet tretal, som realiseras i
Trites metaläsning av barnlitterära studier av Seth Lerer, Karin Lesnik-Oberstein, Beverly Lyon Clark och Kim Reynolds är särskilt givande. Metoden är historiografisk och utgår från foucaultiansk arkeologi som blottlägger hur växandet fungerar som en metadiskurs i forskningen. Hur privilegierar forskningen växandet som perspektiv och varför är det så dominerande? En viktig fråga Trites ställer är om forskningen klamrar sig fast vid växandemetaforiken på bekostnad av andra begreppsliggöranden.
Trites lyfter själv fram frågan om hur hon som feminist ska förhålla sig till kognitiva strukturer och till kulturens tendens att kopiera sina grundläggande idéer och därmed konservera maktstrukturer. Det hon gör påminner de facto om Butlers heterosexuella matris, men i Trites tappning formeras en växandets matris. Att ungdomsromaner kan upphöra med sin fixering vid att förhålla sig till växande och mognad och istället beskriva varande och misslyckat mognande vet vi, och det gör diskussionen om växande än mer spännande.