This is an Open Access article distributed under the terms of the Creative Commons Attribution-Noncommercial 3.0 Unported License, permitting all non-commercial use, distribution, and reproduction in any medium, provided the original work is properly cited.
De senaste åren har det publicerats flera akademiska artiklar och böcker om HBT+ (det vill säga homosexualitet, bisexualitet, trans och queer) i barn- och ungdomslitteraturen; Michael Cart och Christine Jenkins, Jamie Naidoo, Thomas Crisp, Lydia Kokkola och jag själv är några som har skrivit om framför allt engelskspråkiga HBT+-böcker för yngre läsare. Förra året utkom en ny bok i ämnet på engelska,
Man får en känsla av att queerteori inte precis är hennes ämne, och hon verkar inte bekväm eller
Hon är alltså inte den som problematiserar, men för de som inte är så insatta i HBT+-böcker är
I kapitlet om tidiga HBT+-böcker skriver Town att de i regel är deprimerande, och att de inte sällan befäster och normaliserar homofobi och våld mot HBT+-personer ”in the name of realism” (15). Och homosexuella karaktärer (B, T och Q förekom inte ofta i böckerna under 70- och 80-talen) ”remained either childlike or absent from fiction” (24). Berättelserna är ofta dystra och de berättas gärna från en heterosexuell huvudpersons synvinkel snarare än från ett queert perspektiv. Towns bild av tidiga HBT+-böcker för unga överensstämmer med vad min egen forskning visat; de innehåller många stereotyper (till exempel homosexuella karaktärer som paras ihop som ”butch” och ”femme”) och tragiska öden (HBT+-personen är deppig, oälskad, utslängd från sitt hem osv.). De tenderar också att vara ”coming-out-stories” som bara handlar om det faktum att personen är HBT+.
Mycket har dock förändrats till det bättre under det sena 90-talet och framåt, och idag är det vanligare att HBT+-karaktärer skildras på ett bredare sätt. Som Town skriver har ungdomsboken till exempel gått från att framställa lesbisk kärlek som ett hot till att utforska hur ”young women become aware of, act on, and talk about their same-sex attractions” (51). Som exempel på det diskuterar – eller snarare sammanfattar – Town bland annat M.E. Kerrs
När hon sammanfattar sin forskning skriver Town att de verk hon tar upp ”deserve further study because they offer hope for LGBTQ adolescents that the still-homophobic world in which they live might evolve” (181). Jag är själv inte lika positiv och optimistisk som Town angående denna typ av böcker och jag anser att det fortfarande finns många problem med en stor del av dem. De har visserligen blivit bättre på en del sätt, till exempel så till vida att HBT+-personer allt oftare är protagonister i romaner och inte bara sidokaraktärer som läsaren kan skratta åt, tycka synd om eller rentav bli äcklad av. Men som bland annat artiklarna i Michelle Ann Abate och Kenneth Kidds antologi
Utöver det delvis ytliga sättet som Town analyserar texterna på finns en del andra problem med hennes bok. Jag hittade ganska många exempel på stavfel, slarviga meningar, fel namn, och så vidare. Mer ingående korrekturläsning hade behövts. Avslutningsvis tyckte jag också att det var lite konstigt att hon ägnar större delen av kapitlet om familjer i ungdomsromaner till att skriva om facklitteratur. Hon kunde kanske istället ha inkluderat bilderböcker eller mellanåldersböcker – eller inte skrivit om familjer alls, om hon inte kunde hitta passande exempel bland ungdomsromanerna.
Men trots allt detta kan boken som sagt vara en resurs för lärare, främst i engelsktalande länder, som vill hitta böcker till elever eller till skolans bibliotek. Det finns andra, bättre akademiska verk om barn- och ungdomsböcker med HBT+-tematik för akademiker som forskar på eller vill lära sig om ämnet.