This is an Open Access article distributed under the terms of the Creative Commons Attribution-Noncommercial 3.0 Unported License, permitting all non-commercial use, distribution, and reproduction in any medium, provided the original work is properly cited.
HILDA JAKOBSSON
Göteborg: Makadam, 2018. Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet, nr 147 (293 s.)
Merparten av de litteraturvetenskapliga studier som undersökt Agnes von Krusenstjernas författarskap har fokuserat på romansviterna
Detta förhållande förändrades delvis i Merete Mazzarellas bok om Krusenstjerna från 1992 i vilken hon konstaterade att de båda tidiga romanerna är ”obetydliga litterärt sett men intressanta” (23). Det var början på en kursändring som innebar att det starka avståndstagandet gentemot de tidiga romanerna gradvis försvann och att forskare som exempelvis Kristin Järvstad och Boel Westin uppmärksammade dem mera.
Inte förrän nu har emellertid de tidiga romanerna hamnat ordentligt i centrum för forskningens uppmärksamhet. Det sker i Hilda Jakobssons avhandling
En nyckelfråga i Jakobssons undersökning är friläggandet av de livslinjer som finns i romanerna eller, med ett begrepp hämtat från Elizabeth Freeman, de krononormativa förväntningar som präglar romanernas protagonister. Det handlar framför allt om hur kvinnoblivandet går till i romanerna, det vill säga hur den unga flickan blir till kvinna och vad det betyder. Jakobsson vill med inspiration från feministisk teori och queerteori försöka se vilka gestalter och företeelser i romanerna som utgör förutsättningen för kvinnoblivandet och vilka som tvärtemot riskerar att fördröja eller till och med förhindra det.
Det innebär att Jakobsson också knyter an till flickforskningen och till den tradition av flickböcker som Krusenstjerna anslöt till i sina tidiga romaner, till exempel L.M. Montgomerys romaner eller Jean Websters
I huvudpersonernas utveckling till kvinnor i
Jakobsson benämner de ideala männen, Mark i
De ideala männen i de tidiga romanerna har ett könsuttryck, menar Jakobsson, som hon i Halberstams efterföljd vill benämna som manlig femininitet. Mark i
På ett liknande vis förhåller det sig med flickrummet i romanerna. I
I
Man skulle alltså kunna hävda att Krusenstjerna redan i de två första romaner hon skrev arrangerade spelplanen för hela sitt framtida författarskap. I
Tony-trilogin skiljer sig från de två tidigare romanerna, framför allt på grund av att huvudpersonens livslinje inte uppfyller de krononormativa förväntningarna. Det beror framför allt på att, som Jakobsson hävdar, Tony förhindras att göra ett aktivt kärleksval. Här är jag dock oense med henne. Jag menar att Tony inte bara förhåller sig passiv, utan faktiskt gör ett felaktigt val. Den hon väljer är Herbert Holst, vilken i enlighet med de tidigare romanernas logik på ytan skulle kunna beskrivas som en grodprins. Även om Herbert friar till henne utan ord – och Tony inte heller ger något svar – går hon ändå med på att förlova sig med honom. Jag är alltså inte övertygad om att Tony ”inte är förmögen att göra ett kärleksval” (182).
Oavsett om det är ett uteblivet kärleksval eller ett felaktigt sådant är emellertid resultatet detsamma, nämligen att Tony inte kan bli kvinna på ett krononormativt förväntat sätt. Det är bara med den man hon inte väljer, Frank MacLean, som hon tillfälligtvis kan bli kvinna. Jakobsson menar att kvinnoblivandet i Tony-trilogin innebär att vara en som älskar. Det är i ögonblicken av kärleksinsikt som tiden stannar upp och nuet får en så stark betydelse. Men eftersom Tony förlovat sig med en annan man – det felaktiga kärleksvalet – består inte tillvaron som kvinna över tid. Det gör att Tony inte heller kan förbli kvinna.
I stället hamnar hon tidvis på sjukhem och sinnessjukhus. Ett av skälen till att hon hamnar där är att hon tror sig bli synsk och vid ett tillfälle tar med sig Herbert ut på stadens gator därför att hon fått en ingivelse om att hon kommer att möta Frank i ett gathörn. Så sker också men mötet blir en besvikelse, i synnerhet eftersom även Herbert är närvarande. Det leder till att Tonys sinnestillstånd försämras och att hon första gången skickas till ett sjukhem.
Om flickrummet är en heterotopi där det även finns plats för motstånd och möjligheter, är sjukhemmet och sinnessjukhuset avvikelsens heterotopier, menar Jakobsson. Sinnessjukhuset hjälper inte, som flickrummet i de tidiga romanerna gjorde, huvudpersonen Tony att utvecklas till kvinna. I stället får det hennes kropp att åldras i förtid samtidigt som hon inte genomgår någon utveckling. Inte heller Tonys relation med sin läkare Thure Iller leder till någon varaktig existens som kvinna. Liksom med Frank resulterar kärleksmötena bara i att hon i korta stunder blir kvinna.
Jakobsson menar alltså att det i Tony-trilogin inte existerar någon krononormativ utveckling med ett slutligt kvinnoblivande, utan bara ett ambivalent pendlande mellan tillståndet som flicka och kvinna. Därför, skriver Jakobsson, kretsar trilogin kring det icke-görande och icke-blivande som Halberstam talar om och som uttrycker ett slags ”queer negativitet och radikal passivitet som grundar sig i negation, vägran, passivitet, frånvaro och tystnad” (176). Det är alltså en skev livslinje vars slut inte uppfyller läsarens förväntningar. Det existerar inga ideala eller möjliga älskare eller ens en god framtid.
Även om jag är överens med Jakobsson om att det uteblivna, eller felaktiga, kärleksvalet resulterar i att den förväntade livslinjen i Tonys utveckling till kvinna bryts, är jag osäker på vilken funktion det fyller att benämna det en queer negativitet och livslinje. Det verkligt intressanta är ju att det understryker den centrala betydelse som kärleksvalet har i kärleksromanen och som Krusenstjerna var så medveten om. Det visar även att hon vågade töja på genrens konventioner genom att gestalta det felaktiga kärleksvalets tragiska konsekvenser för huvudpersonen.
Jag är också tveksam till Jakobssons argument om att uppluckringen av gränserna mellan nattens och dagens tid, som exempelvis präglar Tonys synskhet, skulle kunna ses som queer. Genreupplösningar och överskridanden har väl ägt rum i alla tider. Vad är det i så fall som hindrar att magisk realism, fantasy, romantisk realism och så vidare skulle kunna kallas queer? Risken är att queer bara blir en ny slags – och urvattnad – stämpel för allt som inte är normalt, realistiskt eller vardagligt.
Det hindrar inte att jag tycker att Jakobssons undersökning är mycket givande läsning. Genom att ta Krusenstjernas tidiga romaner på allvar placerar hon in hennes författarskap i en lång, och internationellt rik, tradition av flickböcker och kärleksromaner. Det gör också att man tydligare får en uppfattning om hur Krusenstjerna töjer på och bryter med genrens gränser i sitt senare författarskap. Men för att kunna få det är det nödvändigt att man också förstår i vilken tradition hon arbetar. Det är Hilda Jakobssons stora förtjänst att hon i sin avhandling låter oss få syn på just detta.