This is an open access article distributed under the terms of the Creative Commons CC-BY-NC 4.0 License, permitting all non-commercial use, distribution, and reproduction in any medium, provided the original work is properly cited.
TUVA HAGLUND
Göteborg: Makadam förlag, 2021. Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet, nr 153 (334 sidor)
Tuva Haglunds avhandling
Avhandlingen bidrar både till litteraturvetenskaplig forskning och till forskningsfältet fanstudier. I de två första kapitlen stakar Haglund ut det fält hennes studie placerar sig inom, genom att beskriva de teoretiska perspektiv och den terminologi hon använder sig av. Med ett stadigt avstamp i Rita Felskis teorier om fiktionsbruk (
Fiktionsbruk är i centrum för Haglunds studie och inspirationen från Felski ger verktyg att analysera såväl det konkreta användandet av ord, emotikoner, bilder, videor och GIF:ar som de upplevelser som fansen ger uttryck för genom dessa. Att deras läsupplevelser är starka framgår tydligt av materialet. I de analyserna bistår både Felski och Ryan med viktiga perspektiv på just den typ av läsning som gör en uppslukad, som väcker kraftfulla emotioner och som får en att vilja fortsätta utforska den fiktionsvärld som är så tilldragande och givande. Att själv teckna eller skriva något om den världen beskrivs av många fans som ett sätt att ge utlopp för de starka reaktioner de upplevt. Att dela det med andra engagerade beskrivs som givande. Det är med hjälp av en
Det är ett helhetsgrepp Haglund tar om primärmaterialet för att ”samläsa” fansens verk snarare än behandla individuella, autonoma texter och bilder på det sätt som är brukligt inom fanfiction-forskning. Hon betraktar därför fansens produktioner som en gemensam fantasi om Engelsfors där texter och bilder belyser varandra, och där vissa teman och motiv framträder tydligare än andra. Analyser och diskussioner om en sådan tolkningsgemenskap hämtar inspiration och stöd från Stanley Fishs koncept. Valet att analysera primärmaterialet som en dynamisk helhet snarare än att följa tidigare litteraturvetenskapliga fanstudier och deras fokus på individuella verk är ett övervägande som Haglund resonerar kring på ett insatt vis. På liknande sätt motiverar hon andra avgränsningar och metodval, oftast i relation till tidigare forskning. Hennes läsare får därmed en tämligen komplett bild av vad som hade varit möjligt att göra men som av olika skäl inte är det mest givande i denna studie. En sådan nyanserad diskussion förs inte minst om de etiska aspekter som rör studier av visserligen officiellt publicerat material, men som nog främst avsetts för en begränsad publik. Som Haglund påpekar är detta en stor och stormig debatt bland fans och vissa fanstudieforskare. Hon beskriver dock hur hon närmar sig sitt material på ett metodologiskt rimligt och respektfullt sätt, bland annat genom att anonymisera de ”användare” (eller pseudonymer) som publicerat sina verk i olika digitala kanaler.
I kapitel tre presenterar Haglund studiens primärmaterial och den kartläggning hon gjort av detsamma. Det är hämtat från de kanaler som varit mest relevanta för fansen i just Engelsfors-gemenskapen: Facebook (förlagets och författarnas officiella grupp ”Cirkeln”), Instagram, appen Wattpad, fanfiction-arkivet Archiveofourown, mikrobloggen Tumblr samt webbplatsen Deviantart. De tre sistnämnda är hem för fangemenskaper av många slag; där delas tankar, frågor och egna text- eller bildproduktioner med andra intresserade. De två första är mer generella sociala medier där diverse material läggs ut. I gruppen ”Cirkeln” har förlag och författare publicerat information, reklam, med mera och gruppmedlemmar har kunnat kommentera och även be att få publicera något eget. Beslut om publicering fattas av Cirkeln-gruppens administratör(er). I de övriga digitala kanalerna beslutar användaren själv om publicering. Totalt har Haglund samlat cirka 800 inlägg bestående av
Primärmaterialet i Haglunds analys är unikt i så måtto att hon kartlägger
Utifrån det helhetsgrepp hon har om materialet kan Haglund peka ut några tydliga trender, motiv och teman. Hon kan även konstatera att Engelsforsfansens fiktionsbruk huvudsakligen består av fem olika former: fanfiktion, fanart, headcanon-texter, paratexter samt utmaningar. Analyser av headcanons är verkligen inte vanliga i fanstudie-sammanhang. Haglund ger ett viktigt bidrag till fältet när hon lyfter fram de headcanons som Engelsforsfansen delar med sig av, i bilder, paratexter eller interaktion. Det kan exempelvis handla om att någon ser karaktären Vanessa som brunett fastän hon i kanon (romaner, tecknad serie och film) är blond; det går bara inte att hjälpa, i den läsarens föreställningsvärld ser Vanessa ut på ett lite annat sätt. Den fanart som är riklig i Haglunds material är exempel på en
Kapitlen fyra och fem går djupare in i analyser av fansens verk: främst bilder men även berättelser. Det analytiska perspektivet präglas som sagt av samläsning, vilket är givande i en studie där just socialt fiktionsbruk står i centrum. Analyskapitlen behandlar två olika starka teman eller tendenser i Engelsforsfansens verk: dels gemensamt berättande om de döda häxorna, i framför allt
Fansens skapande är en ”lekfull praktik” (193), exempelvis i sådana transpositioner som innebär att något från kanon ändras. I Haglunds fjärde kapitel analyseras bilder och berättelser om karaktärer som i kanon dött. Här får de komma tillbaka, eller fortsätta leva, i antingen angst- eller fluff-historier. Dessa två är existerande och välkända format inom fankulturen. Angst och fluff utgör med andra ord två olika”repertoarer” (226), i Haglunds terminologi, vilka fansen kan välja att använda sig av. Oavsett om bilder och berättelser ramas in av en angst-genre (dyster, mörk historia) eller en fluff-dito (uppmuntrande, lugnande ofta vardagliga historier) visar fanverken och deras respons på en empatisk inlevelse i fiktionsfigurernas situation eller liv. Ytterligare repertoarer som diskuteras är de queera fanformaten, såsom
De representationer Engelsforsfansen delar med sig av utgår tydligt från fiktionsfigurerna i Engelsforsvärlden, främst ”De utvalda” men även andra häxor. De bekräftar i allt väsentligt kanonberättelsen. Vidare tenderar fansen att bekräfta varandras verk – inga stormiga debatter om tolkningar eller annat i denna gemenskap. Som Haglund så riktigt påpekar har mycket av den tidigare fan-studie-forskningen handlat om texter och bilder som visar på motstridiga eller rebelliska tolkningar – framför allt när det gäller att skriva fram romantiska berättelser om samkönade par som inte är par i kanon (slash och femslash). Att fantisera vidare utifrån ett viktigt par i Engelsforskanon, Linnéa och Vanessa, är däremot att följa kanonberättelsen. Som Haglund visar är den sannolikt tillräckligt progressiv och öppen vad gäller kärleksförhållanden för att fansen inte ska behöva korrigera den.
Den bekräftande läsarten beskrivs ofta som något negativt, som inte tillräckligt analytisk eller distanserad. Haglund bemöter den typen av förhållningssätt genom att visa på hur mycket hennes studie kan säga om ett material där bekräftande läsningar och emotionell gemenskap är viktiga element. I en sådan digital läsgemenskap blir upprepningar och andra tolkningsbekräftelser snarare ett starkt uttryck för ”ett gemensamt förhållningssätt till fantasi och fiktion” (271). Som jag läser Haglund innebär detta att läse- och skapar-gemenskaper liknande den hon studerar borde vara av intresse för såväl receptionsforskare som kognitiva litteraturforskare. Som Haglund förklarar det: känslouttryck och bekräftanden har en performativ funktion inom Engelsforsfansens gemenskap.
Ytterligare en fördom som kommer på skam i Haglunds avhandling är den att läsare av ungdomslitteratur, särskilt unga läsare, skulle ägna sig huvudsakligen åt identifikationsläsning. Att läsa för att identifiera sig med huvudpersonen eller andra ses dessutom ofta som något negativt, som en alltför enkel läsart. Haglund visar i sin studie att identifikation med Engelsforskaraktärerna
I det avslutande kapitlet av