This is an open access article distributed under the terms of the Creative Commons CC-BY-NC 4.0 License, permitting all non-commercial use, distribution, and reproduction in any medium, provided the original work is properly cited.
REBEKAH FITZSIMMONS & CASEY ALANE WILSON (RED.)
Jackson: University Press of Mississippi, 2020 (229 s.)
Viss ungdomslitteratur är väldigt populär under en tid, sedan kommer nya trender. John Greens
Eftersom författarna är storsäljare både hörs och syns de ofta i media. De har stora läsarskaror och med filmatiseringar av verken drar de både fler och nya läsare. Fitzsimmons och Wilson från Carnegie Mellon University respektive Francis Marion University i USA diskuterar hur litteraturforskare i stor omfattning ägnar sig åt dessa böcker på konferenser och i forskningen genom närläsningar och mikroanalyser. Böckerna ingår i kursutbudet på universiteten och läses i skolan. Själv minns jag exempelvis en kvällskurs som jag hade för flera år sedan, där studenterna läste just Meyers första bok i Twilight-serien då den var på topp och att en bibliotekarie på stadsbiblioteket berättade att de fick ha alla exemplaren bakom disken. Saken var den att suget var så stort efter nästa del att så fort de nya böckerna sattes fram försvann de. Om detta har hänt med fler ungdomsböcker låter jag vara osagt, men Fitzsimmons och Wilsons argument i bokens introduktion, med den slagkraftiga rubriken ”Boom! Goes the Hypercanon: On the Importance of the Overlooked and Understudied in Young Adult Literature”, är att det finns en ”hyperkanon” som omhuldas inte bara av läsare utan också av forskare och lärare. Risken är dock, som redaktörerna poängterar att en alltför smal bild av ungdomslitteraturen framträder och att många av alla de ungdomsböcker som finns och som behövs i dagens samhälle faller i skymundan.
Redaktörerna har ett tydligt syfte. Målet är 1) att bredda ramverket för ungdomslitteraturen metodologiskt genom att denna gång inte erbjuda närläsningar eller djupare textanalyser av enskilda texter utan i stället anlägga ett fågelperspektiv över fältet och 2) att utvidga korpusen av ungdomsböcker. Det handlar om att låta många genrer komma till tals, se till mångfald och ta upprop som #WeNeedDiverseBooks och #OwnVoices-rörelser på allvar. Det senare begreppet #OwnVoices skapades av en amerikansk ungdomsförfattare, Corinne Duyvis 2015, för att lyfta fram betydelsen av att minoriteter och underrepresenterade gruppers berättelser skall få höras och ha en självklar plats. Hashtagen #OwnVoices har dock på senare tid fått kritik och i stället förespråkas en specifik beskrivning av författaren eller protagonisten som exempelvis en koreansk-amerikansk författare eller en autistisk protagonist (se
I
Den första delen, ”Defining Boundaries”, består av fem kapitel. Rebekah Fitzsimmons skriver om genrekonventioner i dystopier, Rachel L. Rickard Rebellino diskuterar författare på Youtube och Rachel Dean-Ruzicka analyserar kusliga/uncanny ungdomar och seriemördare. Amber Grays kapitel handlar om sjöjungfru-motivet i ungdomslitteratur och Kaylee Jangula Mootz om polisvåldsgenren. Mootz kapitel ”Who Are These Books
police-violence YA offers readers a map for how to deal with BLM-era [Black Lives Matter] racial injustice, by modeling how to confront racism they experience, how to recognize and accept their privilege, and how to stand up and speak out against racism and racial violence in their world. Then, it is our job as parents, scholars, and educators to demand as many maps as possible and support the police-violence YA titles beyond just the one blockbuster title. (76)
Antologins andra del, ”Expanding Boundaries”, består av fyra kapitel. Jason Vanfosson analyserar reseberättelser – så kallade
Antologins sista del, ”Revealing Boundaries”, består av fem kapitel som inleds med Megan Browns analys av 30 ungdomsböcker som gestaltar funktionsnedsättningar och diskuterar hur författarna på olika vis tar sig an och kommunicerar tematiken i romanernas peritexter. Kapitlet följs upp av Sara K. Day, om giftermål som målet för en kärleksrelation också i vår tid, följt av Roxanne Hardes kapitel om våldtäktsskildringar. S. R. Toliver undersöker dystopigenren med fokus på dystopier med unga kvinnliga protagonister som identifieras som ”Asian, biracial, Black, Indigenous, and Latinx” (188). Slutligen avrundas boken med Sarah E. Whitneys analys av balettmotivet i ungdomslitteratur, där hon övertygande demonstrerar att genren inte bara visar de mörka sidorna av dansandet – som ätstörningar, exploatering av kroppar och blödande tår – utan också den passion och inre tillfredsställelse som dansandet ger. Bland antologins många starka bidrag vill jag i denna del framhäva Hardes om våldtäkt, där hon med hjälp av teoretiker som Andrea Dworkin argumenterar för att våldtäkt har med maktutövning att göra. Våldtäkt är ett förekommande motiv i nyare ungdomsböcker och som Harde visar förenklas gärna problematiken till fokus på kvinnans handlingar och reaktioner som skuld och skam, medan den unga våldtäktsmannen däremot blir antingen snabbt exkluderad ur berättelsen eller stereotypt karaktäriserad. Harde argumenterar för att våldtäkt inte skall gestaltas som ett misstag eller en slumpartad händelse utan uppfordrar författare att ”imagine new ways in which to rewrite rape and rape culture, and to redefine male and female sexuality” (184), vilket jag instämmer i.
Som denna rika antologi visar är ungdomslitteraturen idag varken en homogen, uniform eller smal genre. Tvärtom är den brokig, där många tematiker ryms och där bredare undersökningar med kritiska perspektiv bidrar till ungdomslitteraturforskningens förnyelse.